Inget slummer ..
Låg och halvslöad i soffan när mobilen ringer. Det är Mini som ringer med gråt och tårar i halsen. Vi hinner prata i ca 5 min när hon lägger i från sig luren och jag hör hur hon motar mot exets nya ur sitt rum och sen tystnar telefonen. Jag försöker ringa upp igen men då blir det upptagetton och gången därpå så är telefonen avstängd. Genast slänger jag mig på den vanliga luren och ringer dit 4 ggr utan svar och på den femte gången svarar exets nya.
Jag ber med stark, arg, rädd röst att få prata med Mini NU och kärringen slänger luren i örat på mig. Då vräker jag mig i kläder och kör med vindens hastighet till exets hus där Mini befinner sig och bultar på dörren. När dörren öppnas tränger jag mig in i hallen för att få träffa Mini och se med egna ögon att hon är okej.
Varje gång jag försöker förklara för Mini varför jag har kommit dit så står exets nya bredvid och kallar mig för lögnare "för så har det ju inte alls gått till och jag bara misskrediterar och undergräver hennes auktoriet". Dock sagt på engelska, för bor man i Sverige så behöva man ju inte lära sig svenska *suck*.
Tillsammans med Mini går jag in på Minis rum och försöker få förklarat för mig vad som har hänt, vad som är upprinnelsen till att hon var lessen i telefonen i första skedet och Mini och jag kommer överens om att ringa till hennes far/mitt ex och förklara situationen. Då blir exets nya förbannad för att vi pratar med honom så att hon inte kommer fram på telen till han.
Min reaktion och mitt agerande är ju bara rent mamma-mässigt. Har man inte barn så tror jag inte man förstår känslorna som bubblar till inom en.
Enligt överenskommelse med exet och Mini åker jag hem igen och att han ska reda ut vad som skett och sen återkoppla till mig. Väl hemma så började jag funder om jag skitit i det blå skåpet och om detta kan komma att användas mot mig. När exet sen ringer mig så är det no hard feelings alls från något håll och han förstår mig och min reaktion.
Nu sitter jag här och andas tungt och undrar vad som hänt.
Alltid ska det vara nåt... och när det bara egentligen är "småsaker" som hade kunnat lösas på andra sätt från det vuxna hållet så blir man ju såååå less...
Stor kram
Nä, fy så jobbigt! Jag förstår precis din reaktion! Men hon verkar ändå ha en bra pappa som försöker reda ut situationen tillsammans med dig.. Eller? Kan inte ex:ets nya någon svenska????
Hur gammal är Mini? Förlåt, jag borde veta men minns inte..
Kram!
Kramgo - ja när jag nu då fått veta allt startat med en petitess som exets nya gjort en stor affär av.
Pia - Var ju jag som tog kontakten med honom. Även om vi har haft svårt med kommunikationen sen vi separerade så är det ändå till Minis bästa vi båda ser till. Mini är 8 nu. Exets nya kan svenska men inte så bra. Pratar engelska i hemmet för jag tror det är bekvämast så. Hon är från filipnerna.
Holy shit..
KLart du blev skräckslagen/förbannad!
Pok
Mallaskickarstyrkekrambralla
Hade reagerat precis likadant...
Vad trist! Tänk om vuxna kunde bete sig som vuxna människor och inte sänka sig till sandlådenivå, åtmminstone för barnets skull... Man vill ju kunna lämna sina barn till pappa och den nya familjen utan att bli orolig för att något ska hända... I det fallet är det skönare att vara själv och inte ha någon pappa att skicka ungarna till alls! Å andra sidan är det inte helt lätt att vara plastmamma heller, man blir rätt provocerad ibland... Förresten, skicka filippinskan till mig så ska jag lära henne svenska :-)
Orsakullan - varför lära sig svenska när omgivningen så glatt pratar engelska med en plus att det är bekvämt att slippa bry sig
Åh fy fan!!! Jag gjorde exakt likadant förra vintern fast då var lillkillen sjuk och mitt X vägrade fatta att jag var orolig för lillen som var sjuk för femtielfte gången på rad i hans vård. Xets nya hade jag aldrig träffat så det var första gången. Med mycket enkla ord kan vi säga - BIG SHIT IN A SMALL BLUE KABINETT.
Även om Xet efteråt sa att det var ok, så tyckte inte hon det. Det tycker hon fortfarande inte efter ett år.
